Det har nu gått fyra strålningsdagar. Det har gått bra, men det som är jobbigt hittills är tiden, två timmar på bussen ner, väntan på min tid ( en kvart ), åter väntan på att bussen ska gå hemåt, två timmar till på bussen innan jag är hemma i Hedemora, så ska jag hem till min by också, det tar ju bara en tio minuter ungefär.
Kvarten som behandlingen tar innefattar allt från att gå in i behandlingsrummet, klä av sig, lägga mig på britsen, kudde under benen, armarna i en ställning ovanför huvudet så händerna domnar bort, sköterskorna klistrar på plast på ärret där senaste tumören satt och de ställer in apparaturen och strålning på ett par minuter, sen klär jag på mig igen - klart!
Nåt jag tänkt på när jag pratar med cancerdrabbade där nere, är att alla är så glada och positiva. Inte som jag trott att de skulle vara nedstämda och ledsna. Men man måste nog vara positiv för att orka ta sig igenom denna jävla sjukdom! Att orka! Orka! Orka! BARA 21 behandlingar kvar! Orka!
Sverige är väl världens renaste land, eller????? Men det tycker inte jag, inte efter dessa bussresor. Nä, fy så mycket skräp det ligger efter vägarna. Hoppas verkligen att det ska städas upp snart! Jag kommer ihåg när McDonalds kom till Hedemora, då blev det skriverier om nedskräpning och att det berodde på dem. Men hur svårt är det att slänga skräpet i skräpkorgar eller att ta det med sig hem????
Nedskräpningen beror på dessa slöa människor som inte ORKAR ta reda på sitt eget skit!!!! Så det så!
Jag har ju läst Kristian Gidlunds bok "I kroppen min" under dessa timmar jag spenderat i Uppsala. Den handlar om hans kamp mot cancern. Kanske inte det smartaste bokval att läsa JUST NU, men den boken är verkligen bra och läsvärd. Han hade cancer i magen och funderade om han ÄTIT sig till denna sjukdom. Då kom jag att tänka på när min ex-make blev sjuk i proppar, som han fick titt som tätt; människor i min omgivning påpekade att vi åt "fel" mat, vi åt för mycket pizza, hamburgare och liknande, sa de. Men visst åt vi sån mat - ibland! Oftast åt vi husmanskost och sedan trodde läkarna att hans sjukdom var medfödd och då kan det ju inte bero på vad man äter. Folk tror så himla mycket.
Det är lika med överviktiga; varför är man överviktig? Det beror på nåt trauma när man var liten eller nåt sånt. Jag har funderat varför jag blev så tjock. Visst, min pappa gick bort när jag var knappt sex år...men jag känner inget trauma för det... vad kan det då bero på? Vi var inte världens rikaste när jag var barn, det hette " Ät upp maten och tänk på barnen i Biafra". Och man åt upp maten helt enkelt. Jag har svårt för att lämna mat på tallriken nu med, därför försöker jag att inte lägga på så mycket och det fungerar oftast. Men jag har klurat ut varför jag blev tjock och varför jag fortfarande får kämpa med vikten; Det är ju så himla gott att äta, speciellt godis; dessa förbannade ostbågar som jag ÄLSKAR!!!! Det är som en drog alltså! Och jag är beroende!
Magnus och jag tog en promenad en dag: Skogen var så vacker just då, och jag såg allt med sån klarhet. När man drabbas av nåt hemskt så ser man världen och livet på ett tydligare sätt och uppskattar saker och ting mer. Man kan inte ta allt för givet. Får jag uppleva mina barn som vuxna självständiga människor? Kommer jag att få se några barnbarn komma till världen? Jag hoppas det och jag vill tro det, men vem vet?
"Jag ska ge dig ett ögonblick. Inte mer. Du har redan fått för mycket."
( Ur Kristian Gidlunds bok "I kroppen min" om hans cancer. )
Visst är det vackert!
