Knölar!

Tog en promenad för en stund sedan och därefter blev det en dusch. Nu känns den stora tumören i bröstet rätt rejält!
Innan mammografin så kändes den inte alls, sedan efter diagnosen så kunde jag ana den, men nu så KÄNNS den! Den kan ju inte ha växt nåt särskilt på dessa få veckor utan det måste väl vara jag
som " växt i" den! Men snart ska den bort och aldrig mer komma tillbaka, det ska ingen av dem, det har jag bestämt!
Så känns det ibland; att det är jag som bestämmer, sen kommer hopplösheten över mig och jag blir deppig.
Humöret går upp och ner, och ibland tänker jag inte ens på cancern.


En fin bild från förra vintern istället;

Två av mina fina, härliga barn; Hugo och Hedvig.