Vi minns dig!

Det har nu gått några dagar i tomhet och ändå inte. Det är konstigt hur människor fungerar egentligen; på morgonen när jag kommit ner så har min första tanke varit att jag måste gå ut med Selma! Det var så i några dagar, men nu är hjärnan ifatt.
Hugo var den som tog det hårdast. Han var den som grät hysteriskt. Vi andra grät mer tyst för oss själva. Men, som sagt, det känns hemskt men ändå bra och vi gjorde helt rätt.
Jag har också varit till Selmas grav och sagt gonatt till henne, innan jag lagt mig, för jag sa alltid gonatt medan hon levde, men igår glömde jag bort det, så jag kanske släpper det nu då. Men som Hugo sa i sin hysteri; Vi glömmer dig aldrig, Selma!