...irritation!

Åh, jag är så trött på att vi inte får arbetskläder på jobbet. Barnen kladdar på våra kläder, vi sitter på golvet och kläderna slits. Vi måste se till att ha stövlar, regnkläder, varma vinterkläder i minst två uppsättningar eller ska man släpa hem allt varje dag? Man kan ju behöva dem hemma på sin fritid också!!!
Jag är så irriterad på att vi måste betala för maten på jobbet; visserligen är det bra pris och väldigt bra mat - men - barnen nyser, snorar och petar i vår mat, den hinner bli kall och ibland hinner man knappt äta upp!
Jag blir så irriterad på att min fritid inte är MIN! Vi måste gå på utbildningar på kvällar! På vår fritid alltså! Ja, men då ska man vara glad att arbetsgivaren satsar på oss och ger oss utbildning!
Jag är så irriterad på att inget blir gjort, vare sig här eller där!
Jag blir så irriterad på att inget längre är särskilt kul! Varför inte det då?

Jag inser att jag efter min halvårslånga sjukskrivning bara retar upp mig på massor av saker! Beror det på sjukdomen? Eller på nåt annat kanske? Jag kanske har fått ett annat humör, mitt tålamod kanske tryter, kanske jag fått insikt i hur det verkligen är...!!!!
Jag är trött på det här!!! Ja, men bli politiker då eller engagera dig fackligt!!! Jag har ingen lust med det! Det ska lösa sig ändå!!!!

 

 

 

Jag orkar inte vara den starka som klarar allt!!! För det gör jag inte!!!

Jag försöker, men ibland räcker inte det!

Som jag sa till en vän i dag: det syns inte utanpå hur det känns inuti!

 

 

Jag tror jag måste lugna ner mig!

 

 

1 mil!

 

 

 

 

 

Så här såg jag ut när jag kom hem efter joggingturen idag! Jag skulle springa ett varv runt sligen tänkte jag, men efter ett tag kände jag att det gick rätt bra, så jag tog ett varv till...och ett till...! Plötsligt hade jag sprungit sju kilometer. Äsch, vad sjutton...kan de springa Lidingöloppet idag, så borde väl jag kunna springa en mil. Jag var ju ändå så nära! Så jag fortsatte att springa. Det blev faktiskt en mil...utan att stanna!!!! Fan vad bra gjort av mig, det trodde jag aldrig att jag skulle kunna klara av! Men nu känner jag av benen, så i morgon kan jag väl inte gå! Usch då! Tur att det är "god" värk i alla fall. Slängde mig ner på vägen hemma sedan, för att pusta ut. Det känns så himla bra nu efteråt! Nöjd!

 

 

 

Sooool! Och solnedgångar!

 

 

I onsdags var jag till Falu lasarett och träffade läkaren Anders Cohen. En bra och rolig läkare, tycker jag. Det var han som opererade bort tumören sist. Han frågade hur det var och han besvarade mina funderingar om biverkningar som jag har upplevt. Han sa att biverkningar kan komma ett år ( eller mer ) efter behandlingarna. Jag ska få lite sjukgymnastikövningar, och han skulle skicka en remiss till röntgen av lungorna, då jag ju har ont i dem och inte kan sova på nätterna. Han trodde inte att det var några nya tumörer och inte heller strålskador, men för att vara på den säkra sidan så...!

Sjukgymnastik ska jag få för att det har börjat strama vid "strålarmen". Bra att sträcka ut senor och muskler då!

 

 

 

Jag älskar solupp- och nedgångar. Nedgångar ser och fotograferar jag oftast. I veckorna ska jag till jobbet och på helgen sover jag väl! Men ibland är himlen så vacker, som på dessa bilder.

Men snart blir det väl snö och andra vackra bilder! Vinterbilder! Hu!

 

 

 

Dessa två bilder är från samma tillfälle. Den nedre ser konstig ut; det övre rosa är när solen skiner på ett moln, men man kan tro det är mina fingrar eller nåt!

 

 

 

Jag tycker det är jobbigt att glömma saker, men läkaren sa att det hör till åldern också, inte bara genom alla behandlingar jag fått! Vaddå? Jag är väl inte gammal, eller?

 

Om det är fint väder i morrn så ska jag ut och jogga....så...nu vet ni det! Kram på er!!!!

 

 

 

Blackout?

Fick vi en blackout? Vad har vi ställt till med? Det tänkte jag först, men sen....woaw, vad kul!!! Inte så himla många i bekantskapskretsen som ska göra detta antar jag! Göra vad? Ja, ni... berättar väl sen nån gång!

Minne? Vad är det?

Jag har inte motionerat, läs joggat, så mycket denna vecka. Sist var i söndags, då jag fick till en runda på sju kilometer! Tyckte det var riktigt bra av mig. Sen kom arbetsveckan med sena dagar, utbildningar och naturligtvis halsont. Ungarna har insjuknat i feber, förkylning och halsont också! Det blev sena utbildningar via mitt arbete, som var riktigt roliga. Men jag kände att det var bäst att ta det lugnt ändå. Magnus och jag har varit ut och gått, ibland riktigt långt och länge, men inte så jobbigt ändå! Men jag känner att kroppen saknar joggandet, så måtte jag nu bli frisk snart!

 

 

Kolla lutningen på "Helvetesbacken"! Inte undra på att jag inte orkar springa hela backen upp, eller?

Borde köpa nya skor...jag fick pengar av mina syskon att köpa något för. Jag köpte en garderob/klädskåp som är skitsnygg. Men jag hade svårt att välja, så då fick det bli det jag behövde mest. Jag har joggingskor, men skulle behöva ett par nya som är riktigt utprovade till mig.

 

 

 

 

Här är två av mina barn när vi tog en skogspromenad i det fina vädret. Vi hittade en stor sten som Hugo klättrade upp på! Hedvig lyckades inte med det!

 

 

På onsdag är det dags för ett läkarbesök i Falun igen. Jag har skrivit ner en massa frågor till läkaren, om min sjukdom och mig själv. Jag har ont överallt och en massa konstigheter har hänt med min kropp. Jag vill veta!

Min hjärna fungerar fortfarande inte som den ska göra...jag minns inte vissa saker och måste skriva ner "allt"! Kan biverkningar komma så här långt efter? Jo, enligt broschyren jag fick om strålning och lika om cytostatikan. Sen är jag med i en grupp på nätet om bröstcancertjejer och den är helt suverän, för där får "man" mer svar än vad läkarna kan ge, där finns kvinnor som också drabbats av samma jävla helvetessjukdom som jag själv! Dom vet hur det är och det vet ju inte läkarna!

 

 

 

I dag kom "den förlorade" dottern hem, dvs hon som flyttat till Uppsala för att plugga. Hon försvann direkt med min bil. Skulle ut med en kompis på bio. Hmmm!

Men vi får väl träffas i morgon och på söndag hoppas jag! Kul att hon är hemma i alla fall!

 

 

 

 

Detta är jag och dottern Anna när vi hade 50-årsfest för Magnus och mig!

Lite suddiga?!?!

 

 

 

 

Fet träning?

Var ut och gick en sväng på kvällningen. Stannade till och pratade med svägerskan Irene. Hon har också gått ner i vikt, men med "viktklubb". Hon berättade vad hon väger nu och frågade vad jag väger och en massa annan viktprat. När jag gick därifrån sedan funderade jag på mig själv; jag vill egentligen inte gå ner så mycket i vikt, kanske fem, sex kilo bara. Det jag försöker är att hålla vikten nu och inte gå upp nåt mer än det jag gjort under cytostatika- och strålbehandlingen. Jag vill hålla mig i hyfsad form genom att röra på mig, jogga, gå stavgång, promenera och få njuta av vår underbara natur. Att orka röra på mig utan att behöva kämpa och att slippa känna det som första gången som jag och Gabriella skulle ut och jogga; efter femtio meter så trodde jag att jag skulle dö - men nu klarar jag att springa hur långt som helst känns det som....åtminstone fem, sex kilometer utan att stanna. I går sprang jag tre kilometer nerför backarna här, sedan vände jag och sprang uppför i cirka två och en halv kilometer. Kändes hur bra som helst, jag bara flög fram....Idag har jag förstås lite träningsvärk! Det botas med mer träning i morrn!

Motion och lite biverkningar!

Tror att jag börjar få sviter av cytostatikan och strålningen. Har ont i fötterna igen, men på ett annat sätt än tidigare. Smärtan flyttar ofta på sig också. Har ont och det stramar i armhålan där jag fick strålning. Känner mig himla trött EFTER jobbet. Kan inte sova på nätterna, måste upp var och varannan timme och kissa. Jobbigt! Jobbigt! Jobbigt! Ska ta denna natt och testa om jag kan sova bättre nu när jag är ledig!

 

 

I morse stack jag ut och sprang en sväng! Tänkte att jag skulle springa första kilometern så fort jag bara orkade. Satte av i full fart. Snart känner jag att mina byxor börjar åka ner. Måste sakta ner och knyta dem. Klart! Sätter så fart igen då jag hör en duns bakom mig. Vänder mig och kollar vad det är, när jag ser att det är min telefon som ligger där i gruset. Bara att stanna och plocka upp den. Puh! Inte trasig i alla fall, men lika bra att lägga ner snabbhetstestet! Telefonen åkte väl ur mitt flipbelt när jag "fipplade" med byxorna! Tar väl det en annan gång då!!!! Men ändå så sprang jag första kilometern på cirka 6,17 minuter. Nöjd med det trots allt!

I går så gick Patricia, min kompis och arbetskamrat, runt Dammsjön i Garpenberg. Vi kände oss lite förvillade då vi hört att Boliden gjort en ny väg runt sjön. Men det var ju inte bara den "nya" vägen ( grus ) som man går på, utan även den gamla asfaltvägen. Vi funderade om vi gått fel hela tiden, och vid en bit av vägen så såg man ju inte ens sjön ju. Till slut kom vi i alla fall fram; cirka 4,8 kilometer var det enligt min endomondo! Det blir nog fler gånger!

 

 

Detta är en morgon vid fem-tiden. Solen går upp över byn och det är ju så vackert!